Running streak - 5,6 kilometer varje dag

Sedan den 16 januari 2023 bestämde jag mig för att dagligen springa 5,6 kilometer. Anledningen till att det är just 5,6 kilometer är att min första löprunda hemma i Vallentuna landade på den exakta sträckan. Det började när Tea, min sambo, hade samlat ihop pengar från familjen för att kunna ge mig en Apple Watch i födelsedagspresent den 15 januari. När jag startade klockan skulle jag sätta mitt dagliga mål och började fundera på hur jag skulle få till 30 minuters träning varje dag. Jag satte på mig klockan, letade fram mina träningskläder. Skorna var gamla Nike-skor som följt mig sedan ungefär 8 år tillbaka när jag bodde i Oslo och gjorde ett försök att skapa en daglig löprutin, vilket jag misslyckades med då. Jag gav mig ut på det kalla underlaget en eftermiddag i januari. Det kändes konstigt i lungorna att dra in den kalla luften. Med glädje startade jag min nya klocka och använde appen Run Keeper för att spåra min löpning. Jag var tvungen att springa försiktigt för att inte halka, benen var stela och redan efter 10 minuter började jag känna smärta i ett av knäna. Min andning blev riktigt tung, nästan så att jag stundvis hade svårt att syresätta kroppen. Jag visste att det berodde på min dåliga kondition.

Det fanns en lätt blodsmak i munnen, vilket påminde mig om när en kille i min klass och hockeylag utmanade mig på ett coopertest inför hela klassen på konfirmationsresan. Distansen var cirka 5 kilometer, och vi hade spelat rugby hela eftermiddagen. Jag visste att den här killen sprang nästan varje dag, vilket jag inte gjorde. Trots det ville jag visa gruppen att jag kunde vinna över honom. Vi sprang tillbaka till våra stugor vid vattnet, och paniken, där mina lungor inte lyckades syresätta kroppen i den takt jag behövde, skapade en pirrig känsla. Trots det kunde jag inte förlora, och blodsmaken i munnen var ihärdig. Vi sprang tätt inpå varandra hela vägen. När vi närmade oss såg jag honom börja spurta, och jag kunde bara se mig själv komma fram och kasta mig i vattnet för att svalka mig när jag väl hade vunnit över honom. Med några hundra meter kvar såg jag honom vika in i skogen för att kräkas. Jag fortsatte tills jag kom fram och min kropp gjorde ont på så många sätt att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Jag kastade mig i gräset och låg där tills alla klasskamraterna började komma tillbaka. Jag var extremt stolt över min prestation och det slog hål på mångas argument som påstod att jag var långsam bara för att jag gick i slow motion, vilket var lite min grej när jag var mindre. När de vuxna kom tillbaka skyndade jag mig ner för att, precis som i min vision under löpningen, kasta mig i det svalkande vattnet.

Under löpturen kom jag på mig själv med att min tillbakablick på detta minne fick mig att inte tänka på hur ansträngande det var, och faktiskt hade jag sprungit lite över 2 kilometer utan att tänka på att jag ens sprang. Jag hittade en bra runda från vårt hus på Gästrikevägen, ner till Vallentuna, upp mot ishallen och sedan tillbaka igen. Den landade på exakt 5,6 km och tog någon minut över en halvtimme, som jag hade satt som mitt dagliga mål. Jag springer samma runda varje dag, mest för att det är en bra kombination av nedförsbackar och uppförsbackar, och jag har lärt mig hur min kropp mår i förhållande till var på rundan jag befinner mig. Det ger mig en bra uppfattning om min dagsform.

När jag besöker nya platser kollar jag på kartan och försöker hitta en bra runda som inte innebär att jag springer samma väg fram och tillbaka. Jag vill gärna se variation med byggnader och människor. Den 17 januari var jag på mässa i Göteborg med jobbet. Jag delade rum med en god vän och kollega sedan 20 år tillbaka. Vi ville spara företaget en kostnad genom att dela rum istället för att ta varsitt. Det min kära kompis inte visste om var att jag numera ställer klockan på 05:00 för att hinna med min löptur. Några andra kollegor hade bestämt sig för att träna på gymmet en morgon, varpå jag bestämde mig för att utforska staden där till min förvåning många människor var vakna så tidigt. Det var en riktigt mysig morgon. När jag anslöt till de andra på gymmet dök min vän upp, och han var lite smått arg på mig för att jag hade väckt honom när jag skulle göra mig i ordning på morgonen. Nu, på senare dagar, när han ser att jag håller fast vid min löpning, har jag fått hans förståelse för att det är viktigt att hålla fast vid sina rutiner när man väl sätter nya mål för sig själv. Alla i min omgivning vet nu att var jag än kommer måste det finnas tid i schemat för min dagliga löprunda.

Upptäckten att ägna tankar åt något annat än löpningen har gjort att jag använder mina Bose-hörlurar för att stänga ute omvärlden. Till och med mina egna andetag, som i uppförsbackar bara skulle göra att jag kände den där pirrande känslan i kroppen igen om jag hörde dem. I hörlurarna spelar jag upp ljudböcker, ofta med inspirerande personer som Pehr G Gyllenhammar, Petter Stordalen, Simon Sinek, Elon Musk, Grant Cardone, Jan Carlzon och Simon Elvnäs som delar med sig av livserfarenheter på olika sätt. Oftast kommer jag inte ihåg löpturen när jag är ute. Jag är så djupt engagerad i vad ljudboken läser upp för mig, där jag tydligt ser en rullande film som min fantasi skapar med hjälp av de detaljer författarna förser mig med från ljudboken. Jag har hittat ett sätt att både träna min fysiska och mentala hälsa samtidigt som jag ständigt lär mig nya saker från människor som en gång har lyckats med något utöver det normala.

Okej, jag ska erkänna. Det finns dagar då mina tankar är upptagna av saker som händer i min vardag. Sådana dagar är det svårt att följa med i ljudboken, då byter jag till lugnande musik. Gärna akustisk eller episk, liknad filmmusik, där mina tankar får leka fritt med mina oro och rädslor innan de landar i något som får mig att ägna min energi åt något mer konstruktivt som har med utveckling och framsteg att göra.

I skrivande stund har jag sprungit 5,6 kilometer i 290 dagar i sträck, och det är den tiden på dagen då jag utvecklas mest som individ varje dag.